Into the wild - citat

Jag känner mig borttappad, jag har tappat bort mig själv någonstans och jag vet inte var jag ska leta för att hitta. Jag är inte längre den jag var, den jag älskade att vara. Jag har blivit ensam i den här förbannade stan och inte för att det inte finns fina människor, utan för att jag väljer så. Jag vet inte längre vad jag ska tycka i ett samtal, jag vet inte längre hur man gör för att vara avslappnat social. "Tråkig." Allt beror på mig. Jag saknar mitt förra jag. "Du var så glad" nu sitter jag där jag gör, fastnat i ett andetag och kan inte andas ut. Jag är en fågel i bur som inte kommer ur. "tragiskt" Om jag ändå inte hade vetat, om jag aldrig hade lärt mig känna. Om jag kunde sluta sörja. Vi människor hade klarat oss så bra utan allt känna, men utan det hade vi då funnits kvar? Jag blir vansinnig av all den frustration jag känner av att inte vet - att inte veta någonting. Vem är jag? Vad ska jag göra? Vem ska jag älska? Vem ska jag tro på? Vem ska jag leva för.. Jag är fast i overkliga luftslott som aldrig blir sanna, drömmen är tagen i från mig och jag vet inte vad jag ska drömma om här näst. Jag är en begränsning för mig själv - Jag, den utan begränsningarnas begränsning ser inte längre möjligheter på samma vis. Jag är rädd att satsa när jag inte har ett dugg att förlora - inte nu, ingenting. Kan man mista mer. Vad blir Mitt nästa steg?

Allt är inte som man tror

Tårarna rann när han sa att han inte ville sova över. Vill inte pojkvän vara med mig? vad är hans problem? gråtandes gick hon hem från krogen halv ett. Fattade ingenting.
Vaknar dagen efter och känner sig inte så pigg som hon borde, sådär glad för att han ligger breve. Varför är han ond? När han hör av sig sen och inte fattar varför hon är kortfattad.
Dagen går tills hon tar upp frågan -"var jag otrevlig mot dig igår" och han berättar att han tycker hon är pinsam. Hur hon klängde på fem andra killar. Hur hon ignorerade honom. Hur han har en dålig känsla.

Det visade sig att det var hon som var monstret!

Sakta ner!

Fort, fort, fort. Så känns det som att mitt förhållande går nu. Negativt, njä det vill jag inte påstå, men det känns som att vi känt varandra och varit tillsammans. Underbart på ett sätt, på ett annat känns det som att vi blivit snuvade på den fantstiska första perioden. Nu ska vi inte vara den som letar problem, men ändå, det känns som att vi missat något.
Fast tycker man om någon så spelar det ingen roll..eller?


Återfall i ex-zonen

Varför kan man inte låta det gamla vara. Varför är man så dum och tror att allt är glömt. Det finns inga känslor intalar man sigsjälv, men likt förbannat så blossar dem upp. Jag vill inte, jag vill bara att det inte ska exictera. Jag vill inte att du ska kunna komma åt mig så lätt. Min stora kärlek - vadå kärlek? Vi passar inte ens ihop. På så många plan är vi olika. Varför dras man då tillbaka. Känner han likadant eller är det bara ett artighetssamtal att prata med mig. Jag borde inte ens tänka, jag borde inte ens försöka ta kontakt, jag borde bara glömma. Gömma mig i Mr Perfects famn istället och säga att han är underbar och min.

Varför spökar mitt förflutna? Varför är det inte lätt att gå vidare? Varför rinner mina tårar igen?


RSS 2.0